Franciskus Bön

HERRE, gör mig till ett redskap för din frid!
Låt mig bringa kärlek, där hat råder!
Låt mig bringa förlåtelse,
där orätt har begåtts!
Låt mig skapa endräkt, där tvedräkt råder!
Låt mig bringa tro, där tvivel råder!
Låt mig bringa sanning, där villfarelse råder!
Låt mig bringa hopp, där misströstan råder!
Låt mig bringa ljus, där mörker råder!
Låt mig bringa glädje, där sorg och
bedrövelse härskar!
O, Mästare!
Låt mig icke så mycket söka att bli tröstad.
som att trösta.
Icke så mycket att bli förstådd, som att förstå.
Icke så mycket att bli älskad, som att älska.
Ty det är genom att ge, som man får.
Det är genom att glömma sig själv,
som man finner sig själv.
Det är genom att förlåta ,
som man blir förlåten.
Det är genom att dö, som man uppstår
till det eviga livet.
Franciskus av Assisi 1181-1226
Översättning av Bo Setterlind
Vi är vana, i vår tid, att tänka i ett självcentrerat perspektiv. ”Vad får jag ut av detta?” är den vanliga frågan.
Fransiscus vänder på det, och istället blir frågan: Vad kan jag ge? Vad kan jag möta för behov?
Det finns så mycket hat, orätt, tvedräkt, tvivel, villfarelse, misströstan, mörker, sorg och bedrövelse runt omkring oss. Det behövs verkligen någon som kan möta detta med kärlek, förlåtelse, endräkt, tro, sanning, hopp, ljus och glädje. Frågan är vem, om det inte är du och jag.
Och kanske är det just när man ger, som man själv verkligen får, får något för sin egen del.